Dagbok från Newmarket

Hej,

Nu är det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen senast, det har hänt en massa sedan sist och jag har jättemycket att berätta om men ska försöka att ta en sak i taget. Anledningen till att det varit så tyst på bloggen är att jag haft lite utav en downtime den senaste tiden, det är ju sådär att det går lite upp och ner och den senaste tiden har jag inte riktigt varit mig själv utan ganska nedstämd och omotiverad. Mestadels har det varit en del tråkigheter på jobbet som har gjort att jag tappat gnistan lite, men jag har bara försökt att fortsätt vara positiv och se framåt och nu känner jag att det börjar att gå åt rätt håll igen. 

 

En av anledningarna till att det har varit ganska tråkigt på jobbet den senaste tiden är att jag har blivit av med Promote.

Senast jag skrev skulle hon precis göra sin andra start och jag såg väldigt mycket fram emot att se henne springa igen efter hennes fina debut då hon vann. Hon fortsatte att träna bra efter vinsten och jag var säker på att hon skulle göra en bra insats även denna gången – vilket hon även gjorde då hon kom på en andraplats, slagen utav en häst som debuterade och som vann överlägset. Det finns en del förklaringar till att hon inte sprang ännu bättre, bland annat fick hon stå och vänta i startboxarna väldigt länge (vilket hon inte gillar) så att hon blev stressad, när väl starten sedan gick blev hon väldigt stark och uppjagad då jockeysarna intill satt och smackade på sina hästar. Hon hann göra slut på en del krafter den första biten innan jockeyn kunde få tillbaka och lugna ner henne. Jag tyckte ändå att hon imponerade då hon trots detta formligen flög fram på slutet och gick från att vara nästan sist till att komma tvåa.

Man kan säga att en hel del har hänt sedan hon sprang senast. Efter hennes senaste löp blev hon ganska stark, hon har alltid varit ganska på bettet men i och med den här starten blev hon mycket mera på hugget än hon varit tidigare och hade svårt att slappna av när vi cantrade. Jag sa till Bossen att jag trodde att hon bara behövde få några dagar och att hon förmodligen skulle lugna ner sig och bli sig själv igen eftersom hon fått vila några dagar efter sitt löp och var ganska pigg när vi började att cantra igen. Vår head lad höll inte med utan bestämde sig för att själv prova henne för att se om hon möjligtvis var bättre med honom på ryggen. För att sammanfatta alltihopa har hon inte alls fungerat bättre med honom men han ser henne numera som sitt projekt och jag får inte alls rida henne längre.  

Jag visste att de förr eller senare skulle ta henne ifrån mig eftersom hon är en bra häst och vår head lad tenderar att alltid sätta sig själv på att rida de bra hästarna, men jag tycker att det är väldigt otacksamt och taskigt att göra detta och dessutom utan vad jag anser vara en anledning. Detta problem som uppstod efter hennes andra start är inget som jag inte klarade av eller skulle ha klarat av att lösa, men de gav mig inte ens en chans till det utan satte av mig från henne efter att hon endast varit ute och cantrat ett par dagar och fortfarande var pigg. Jag har verkligen försökt att inte ta något personligt och att inte bli ledsen över detta men har inte lyckats, varje gång jag ser honom rida henne blir jag ledsen och jag har helt tappat motivationen till jobbet. Jag vet att det är så här racing fungerar men jag tycker att det är så jävla taskigt att de tar henne ifrån mig efter allt arbete som jag har lagt ner på henne och allt som vi har gjort tillsammans.

Den absolut största anledningen till att jag jobbar med det jag gör och orkar att gå upp tidigt varje morgon trots att jag avskyr det är för att jag har mina hästar som jag vet står i stallet och väntar på mig, varje dag förgyller de mitt liv och jag ser alltid fram emot att gå till stallet och jobba med dom. Hela resan de gör från att vara åringar till att vara galopphästar är helt otrolig och det är så roligt att vara med dom varje steg på vägen, för mig är de inte bara galopphästar utan absolut fantastiska individer och bästa kompisar som jag vill ska må bra. När Promote vann grät jag av lycka och jag såg så fram emot att få fortsätta följa med henne på hennes resa mot större utmaningar och framgångar. Men så blir det alltså inte och det gör mig ledsen.  

Jag försöker att vara tacksam för den tid vi iallafall fick tillsammans, jag är övertygad om att hon kommer att vinna stora löp framöver och det känns häftigt att lilla jag har fått rida en sådan häst som henne. Oavsett vad som händer så kan ingen någonsin ta ifrån mig hennes första vinst, det ögonblicket hade vi två jobbat för tillsammans.