MENY
I Onsdags hade jag ett litet drama då jag blev sparkad när vi var ute och red dagens andra tur. Vi var uppe vid Warren hill och skrittade på väg hem när en häst från ett annat stall snubblade omkull och slängde av sin ryttare alldeles intill våra hästar som blev rädda. Min häst blev så rädd att den hoppade in i hästen som var framför varvid den sparkar mig med full kraft rätt på vristen. Det kom med en sådan kraft att det nästan svartnade i ögonen på mig, det blev alldeles grumligt för ett tag och jag trodde nästan att jag skulle tuppa av. Jag var tvungen att släppa stigbyglarna och det enda jag ville göra var att slänga av mig ridstöveln då jag ville frigöra foten från dess tyngd. Harry var precis bakom mig när detta hände och han frågade mig direkt om jag trodde att den var bruten, jag sa först att jag trodde det men sedan blev jag osäker, jag kunde nämligen efter ett tag röra lite på tårna men kände inte att jag kunde lägga någon tyngd på den. Malcolm (vår head lad som jag bor med) stannade med mig som behövde skritta hem medan de andra travade hem som vi brukar. Malcolm var jättebra mot mig och fick mig att skratta igen fast att jag först började att gråta då jag tänkte att “nej jag kommer inte att kunna rida på jättelänge!”. Han berättade om gånger då han skadat sig och berättade roliga historier som fick mig på bättre humör.
Väl framme vid stallet tog Justin min häst medan Chris (vår head lad) och Mark bar in mig till kontoret. De tog av mig stöveln och sa direkt att jag behövde åka in och röntga, sparken hade till och med gått igenom stöveln så pass att jag hade fått ett skrapsår på fotknölen. James och hans fru Lucinda kom efter ett par minuter och tog sig en titt de med innan de kallade in Mary som fick köra in mig till sjukhuset. Vid det här laget hade jag fått tillbaka ganska mycket rörlighet i tårna och sa det att jag inte trodde att det var brutet, men vi bestämde trots det att det vore lika bra att åka in och röntga ändå eftersom att det kunde vara en liten fraktur där samt att jag ändå inte kunde rida vidare.
James bar in mig från kontoret till bilen som en räddare i nöden (hur pinsamt?!!) och sedan åkte jag och Mary iväg. Vi åkte till sjukhuset som ligger i Bury, det tog cirka 25 minuter att åka. Vi hade en väldig tur då sjukhuset var nästintill tomt när vi kom fram, vi fick hjälp direkt och redan efter en halvtimme hade jag fått foten röntgad. Vid det här laget började jag själv misstänka att det inte var någon fraktur utan att jag endast fått mig en ordentlig smäll, vilket senare skulle visa sig stämma!
Jag och Mary åkte hem igen efter cirka två timmar och var tillbaka i stallet igen lagom till att de andra slutade. Jag var glad och lättad över att foten inte hade någon fraktur, men kände mig oerhört pinsam och fånig som gjort en så stor grej av något som sedan visar sig vara ingenting! Jag vågade knappt att återvända till stallet utan sa till Mary att “du kan lika gärna fortsätta köra och lämna av mig på flygplatsen”. Som tur var var det endast mina närmaste vänner (Harry, Myles och Alex) som gjorde narr av mig, de andra tyckte bara att det var bra att inget var brutet och att jag skulle sluta känna mig löjlig.
Jag fick order av James att stanna hemma från eftermiddagsjobbet men var tillbaka i stallet igen dagen efter men fick då inte rida utan endast fungera som assistent till vår veterinär. Det var verkligen hur tråkigt som helst, hälften av tiden stod jag bara still och väntade. När James sedan frågade mig när jag trodde att jag kunde vara tillbaka i sadeln igen nästan skrek jag “tomorrow Boss!”. Idag har jag ridit igen och det har gått bra, att rida gör faktiskt mindre ont än att gå konstigt nog, det som gör mest ont är att stöveln trycker lite på det onda. Iallafall oerhört skönt att vara tillbaka på hästryggen efter att ha tillbringat en dag på marken och väntat på bättre tider.
På återhörande,
Angelika
0