MENY
Onsdag idag och vi är halvvägs in i veckan. Den här veckan har varit bra än så länge med undantag för min måndag som började lite dramatiskt med en avramling på morgonen. Som vanligt på måndagar var vi ute och red på rundcantern som finns här. Vi var ett gäng på cirka 8 ekipage som var ute tillsammans. Det hela började egentligen med att en tjej, Eva, fastnade med sin stigbygel i ett trästaket när vi skrittade till banan. Hästen blev rädd när stigbygeln satt fast och sprang iväg ett par steg så att hela stiglädret slets av från sadeln. Vår tvåårings-chef, Paul, blev tvungen att komma och hjälpa henne att sätta fast stigbygeln igen. Det gick inte så lätt som vi först trott utan vi blev tvungna att sadla av hästen helt och hållet för att kunna få fast det igen. De andra hästarna blev otåliga av att vänta och vi bestämde då att de fick ridas iväg medans jag väntade kvar på Eva. När stigbygeln och sadeln var på plats och Eva var uppe i sadeln igen red hon och jag vidare. Vi gick ut på rundcantern och galopperade ett varv där helt utan problem.
Det som hände var att när vi gick av banan blev min häst pigg och bockade samt hoppade till sidan ut på ett gräsfält. Jag tappade balansen då just som hon stegrade sig. Eftersom att jag inte hade någon balans råkade jag dra i tyglarna vilket fick henne att gå över. Det hela gick väldigt fort och var över på en halv sekund. Som tur var landade vi väldigt bra på sidan båda två så jag fick henne inte över mig på något vis. Jag försökte direkt att ställa mig upp för att ta hand om henne men kunde inte göra det då hon blev rädd och försökte att sparka mig (när vi båda försökte att ställa oss upp). Hon kom lös och travade iväg och jag och Paul sprang båda två efter för att försöka få ikapp henne. Hon sprang ganska fort och försvann in på en väg bakom ett hus. Paul att sätta sig i sin bil istället för att köra efter henne medans jag fortsatte att springa. När jag sprungit en liten bit såg jag henne och började då att ropa efter henne. Hon var inte panikslagen på något vis utan såg mest rädd ut som att “oj vad var det som hände?” och “var är jag någonstans?”. Jag ropade efter henne och det som var bra var att hon då stannade och väntade på mig, så jag kunde fånga in henne och leda henne tillbaka till Paul. Varken hon eller jag gjorde illa oss på något vis så Paul slängde upp mig igen och jag kunde rida henne lugnt tillbaka till stallet.
Både igår och idag har hon varit helt okej och hon har varit ute och tränat på som vanligt vilket känns bra. Jag var väldigt stel och öm dagen efter men annars klarade jag mig också bra. Jag och Paul sa det att “that was a bit dramatic on a monday!” och skrattade bara, det var ganska dramatiskt ett tag men löste sig väldigt bra till slut.
Jag tyckte först att det var ganska pinsamt eftersom att det liksom var jag som “pulled her over”. Jag sa till Paul att “I’m very sorry about that Paul, it wasn’t on purpose”, då sa han att “Oh don’t bother, shit like that happens”. Och så är det ju men det kändes ändå lite jobbigt först. När vi kom tillbaka till stallet frågade de andra vad som hänt och då sa jag bara ärligt som det var och då sa de att sånt händer alla förr eller senare. Myles tröstade med att säga att han själv har gjort likadant två gånger bara den här vintern.
Förutom denna incident så har det varit en bra vecka så här långt. Det har varit ganska kallt på morgnarna och hästarna har varit pigga men framåt lunch har solen skinit och allt har gått bra. Jag och Myles rider fortfarande ut åt Conrad men från och med nästa vecka kommer han eventuellt inte att behöva oss längre. Jossan började att jobba igen förra veckan och börjar att kunna rida alltmer efter sin skada. Dessutom har Conrad anställt ytterligare en person som ska börja jobba heltid på måndag, det beror på om det går bra eller inte som han kommer fortsätta att behöva oss eller inte.
Det har varit en bra erfarenhet att rida åt Conrad och det har varit roligt att göra det tillsammans med Myles. Vi är väldigt bra vänner och har alltid roligt när vi rider tillsammans. Dessutom har vi oftast ridit tillsammans med en annan kille som heter Darren. Darren och Myles håller jämt på och retar och jagar upp varandra vilket är väldigt underhållande.
Idag när vi red hos Conrad var det vi tre som red samt Conrad själv som satt på en förhäst. Allt hade gått bra och vi skrittade på väg hem. Vi red på en stig som ligger väldigt ensligt och avlägset, allt var väldigt tyst och fridfullt då det plötsligt står en man mitt på stigen och stirrar rakt framför sig. Han stod helt blixtstill och var alldeles som att han vore i någon slags trans. Darren och Myles var helt tvärsäkra på att han var en mördare och jag kunde känna hur de satt alldeles på helspänn när vi red förbi. Vi hade kommit ungefär 20 meter ifrån honom när Myles (som rider sist) säger att “he’s soulless, let’s get out of here!” och vill att vi ska rida därifrån så fort som möjligt. Conrad ville att vi skulle skritta men lät oss trava iväg en bit för att lugna ner nerverna på vissa (inga namn nämnda). Myles skrämde upp mig lite som han höll på men annars tyckte jag mest att det var roligt, jag vet inte hur många gånger han vände sig om för att försäkra sig om att han inte blev förföljd.
Är så tacksam att du överlevde och inte blev skadad när hästen gick över. ”Shit happens” - ha ha, det är ju också ett sätt att uttrycka sig på! Antar att det är så galoppfolk hanterar tillvarons faror. Läskigt med mannen på stigen...
Kram, Mamma
1