MENY
Förra veckan tog vi med ett gäng av tvååringarna till Warren Hill för första gången. Det var väldigt mycket nytt för dem att gå igenom staden med alla människor och bilar och sedan komma ut till heden där det var fullt med en massa stora hästar. Eftersom att det var deras första gång där lät vi dem bara gå väldigt lugnt och hackade uppför backen en gång, vi var inte där så mycket för träningen i sig utan mest för att vänja dem vid Warren och låta dem få en bra upplevelse. Trots allt nytt skötte de sig alla väldigt bra och gjorde precis som de skulle. De betedde sig till och med bättre än vad många av de äldre hästarna gör, förmodligen för att de var lite osäkra, stackarna.
Både igår och idag var vi tillbaka på Warren med ytterligare ett gäng tvååringar, även de skötte sig hur bra som helst. Det är väldigt roligt att se hur tvååringarna hela tiden gör framsteg, känns nästan overkligt att de nu hoppar startboxar och är ute och cantrar på berömda Warren hill när man tänker tillbaka på hur de var i vintras när vi red in dem. Det har varit och är väldigt roligt att följa dem, är väldigt glad och tacksam över att jag fått följa med på deras resa så här långt!
Det blev dramatiskt igår när vi red en av de sista turerna för dagen. Vi var ute på Hamilton Hill som ligger precis utanför stallet när det hela eskalerade. Det var jag och Alex som bjöd på underhållning när vi tillsammans skulle cantra uppför banan. Alex red först och jag låg precis bakom honom. Allt gick bra först, hästarna galopperade lugnt och avslappnat precis enligt plan. Det vi inte visste var att det låg en död duva lite längre fram precis under staketet.
När vi kommer fram till duvan blir Alexs häst rädd och skyggar rejält åt sidan. Alex hade ingen chans att sitta kvar utan for i backen med en smäll. Allt hände oerhört fort. Jag red precis bakom honom när det hände och det var som att bara på en blinkning låg han plötsligt mitt framför hovarna på min häst. Jag hade inte en chans att hinna styra undan utan tänkte bara att “helvette!”. Som tur var hann Mona att se honom och lyckades att halvt om halvt gör ett litet hopp över honom (tacka Gud för det!) istället för att springa rätt över eller trampa på honom.
När Mona gjorde sitt något knasiga hopp tappade jag ena stigbygeln och höll nästan på att ramla av jag med, men lyckades att återfå stigbygeln och sedan stanna henne. När jag sedan gick av banan visste jag inte alls hur pass bra Alex klarat sig, jag trodde faktiskt att jag skulle få se honom liggandes kvar på banan när jag vände mig om för att se efter. Det tog ett tag innan jag fick syn på honom men så såg jag honom komma gåendes. Det var en lättnad, för även om Mona hoppade över honom var jag rädd att hon kanske ändå råkat sparka till eller trampa på honom.
Alex var lite mörbultad men mådde annars bra och kunde efter att vi fångat in hans häst hoppa upp igen och rida vidare. Det hela var ganska dramatiskt men slutade ändå som tur var bra!
0