MENY
Snabbjobbet var det första jag tänkte på och det enda jag fokuserade på när jag vaknade imorse. Jag som inte brukar äta någon frukost på morgonen tog idag lite extra tid till att pressa ner några chokladbitar innan jag gick ut till stallet. Vi skulle rida jobbet direkt på morgonen och jag ville få lite extra krafter innan det var dags att sitta upp.
Vi började med att värma upp och allt gick bra, Culti kändes pigg och var laddad. Jag skulle rida tillsammans med en annan tjej och planen var att jag skulle ligga bakom henne ända fram tills de sista 200 meterna då jag skulle rida upp bredvid henne. Jag visste inte var markeringen för de sista 200 meterna var någonstans (finns stolpar utsatta för att man ska se hur långt det är kvar) och frågade då tjejen som jag red med. Hon pekade ut ett ställe och visade mig var markeringen var.
I början gick allt bra. Jag ligger bakom henne och går sedan upp bredvid som planerat när vi kommer till markeringen. Då inser jag att vi har misstagit oss och att markeringen som hon pekade ut inte alls är markeringen för 200 meter kvar utan för 600 meter kvar. När jag väl insett det är allt försent och båda hästarna är redan uppe i full fart. Det hela hade inte gjort så mycket om båda hästarna gått bra och vi hade fortsatt att gå huvud huvud ända in i mål, men Culti blev trött och när vi var framme vid de sista tvåhundra metrarna så började hon att tappa mark på hästen bredvid.
Jobbet var det enda som var viktigt idag och jag sabbade allt. Allt blev pannkaka.
-
Jag är väldigt känslig och blir väldigt lätt nedstämd och ledsen över såna här saker. Som tur är kan jag även lika snabbt bli glad igen så trots att det gick som det gick hade jag en helt okej dag. Efter avslutat arbete träffade jag Jossan och vi åt lunch tillsammans. Det var roligt att träffa henne och vi hann även gå en sväng förbi hennes nya lägenhet och det stall hon jobbar i. Det var ett jättemysigt litet stall och de verkade ha det jättebra där.
-
När man misslyckas med saker så här så får man försöka att se det som att det är en del av sin framgång. Jag försöker att tänka att det redan står skrivet i stjärnorna att jag kommer att bli en jockey en dag och att detta är en del av resan dit. Att jag bara är nitton år och att jag fortfarande lär mig och att det är nu som jag bygger upp den erfarenhet som jag saknar. Jag ska försöka att inte gräva ner mig över detta utan ska istället titta framåt.
Ny dag, nya tag.
På återhörande.
0